Spiderman: Homecoming (2017)

 

När det kommer till Marvel så är jag inget större fan av deras upplägg i filmerna. I princip alla, iallafall dom som har en origin story, följer nästan samma modell. Första akten är setup, andra akten är testet för karaktärerna och tredje akten är en stor showdown med filmens villain. Det är ju något som funkar och många verkar ju verkligen tycka om det men det är inget för mig. Jag vill ha lite mer kreativitet.

Det fanns lite frågetecken om filmen innan jag valde att sätta mig ner i biosalongen. Den största grejen var Tony Stark. Hur mycket skulle dom använda honom i filmen? Är detta bara en setup för att göra Peter Parker till en ny Tony Stark? Det vill säga “the funny guy”.

Men jag blev verkligen överraskad av hur mycket jag tyckte om den här filmen. Det är egentligen fyra grejer som stör mig när det kommer till filmerna som Marvel gör. Det första är det jag skrev högre upp att alla filmer följer nästan samma modell. Komedin är det andra där dom inte riktigt lyckas hitta rätt i många filmer. Det brukar bli alldeles för många skämt när scenerna hade funkat bättre utan det. Det tredje och kanske det största problemet är den tredje akten. Det är som att varenda film spårar ur i den tredje akten. Främst då dom alltid ska göra något enorm, som tex riva ner städer eller öppna portaler och sånt där. Den fjärde grejen är deras villains. Allt som oftast så faller dom rätt platt och är rent utsagt ointressanta. Loki är väl i princip den enda som håller en bra kvalité.

Spiderman går dock bara emot en av dom fyra grejerna. Filmen är byggd i samma modell som dom andra men dom två andra grejerna funkar utmärkt. Komedin är klockren och Tom Holland gör det utmärkt som Peter Parker. Supporting casten visar även dom att dom besitter en hel del kvalité. Den tredje akten spårar inte ur och dom lyckas hålla filmen någorlunda “verklig” om man jämnför med alla dom andra filmerna. Michael Keaton spelar filmens villain och gör det utmärkt och är utan tvekan där uppe med Loki i kvalité.

Något som jag verkligen gillar med Spiderman: Homecoming är hur grundan filmen är. Han är inte där för att rädda världen eller något sånt utan det handlar mest om att hålla till i hans område i New York. Det är en “liten” film kan man säga. Ant-Man gjorde samma sak och det var en av dom bra grejerna därifrån.

Spiderman: Homecoming petar ner Avengers som #1 bland Marvels filmer för mig. Klockren casting, komedi och villain. Rekommenderas verkligen.

4/5

It Comes at Night (2017)

Detta är en film som jag har varit väldigt intresserad av sen dom släppte den briljanta postern. Mannen bakom kameran är Trey Edward Shults och detta är hans andra långfilm. Hans första film är Krisha (2015) som är en mörk bild av beroende och hur det spelar ut sig under en familjeträff. Den kändes som en “äkta skräckfilm”. It Comes at Night marknadsförs ju som en skräckfilm, men det är egentligen ingenting jag kan hålla med om. Den lutar sig nog mer åt psykologisk thriller med delar av skräck inblandat.

Paul (Joel Edgerton) bor tillsammans med sin fru Sarah (Carmen Ejogo) och deras son Travis (Kelvin Harrison Jr.) i ett stort hus mitt ute i skogen. Det är tidigt klart att det är någonting udda som försegår i världen. Redan i öppningen så får vi träffa våra huvudkaraktärer, ståendes med gasmasker i ett rum draperat i plast. Vad är det som pågår? Varför har dom hamrat igen alla fönster? När sen en man försöker bryta sig in huset så tar storyn fart.

En grej som är tydlig är hur tyst filmen är. Dom har valt att knappt använda någon som helst musik igenom filmen vilket verkligen lägger till extra på spänningen. Något som jag även noterade var hur täta alla gångarna i deras hus är. Shults har hittat några utmärkta scener med karkatärerna som vandrar runt i mörkret med lykta och försöka leta sig igenom denna täta stuga.

Jag skulle dock säga att marknadsföringen inte är klockren. Det kan vara en av anledningarna till att den “vanliga publiken” inte tycker om filmen. Dom går in och förväntar sig en rejäl klassisk skräckfilm. Detta är verkligen inte det. Den har ett rätt lågt tempo, som funkar utmärkt med det dom berättar, men det är nog inget som lär gå hem hos alla.

Joel Edgerton gör en briljant insats i huvudrollen. Jag hyllade dialogerna i Trey Edwards Shults förra film och det är samma sak här. Jag tycker verkligen om när dialogerna flyter på och känns äkta, nästan som att dom är improviserade. Lägg därtill en skicklig skådespelare som Joel Edgerton och det blir succé.

Fotot är väldigt stilrent och väl ihopsatt. Shults har även lyckats med att bygga spänningen till enorma nivåer. Det var flera gånger man satt och spände sig något enormt i biostolen. Så välgjort.

Är det en film jag skulle rekommendera till alla? Nja, det vet jag inte. Det är en fint filmad och tät film med en riktigt bra insats av Edgerton i huvudrollen byggt runt en story med en hel del mystik runtom sig. Är det något som låter bra då borde ni verkligen gå igenom den. Men förvänta er inte någon klassisk skräckfilm.

4/5

Iron Man 2, Thor, Captain America: The First Avenger, The Avengers

Iron Man 2 (2010)
Iron Man är utan tvekan en av dom bättre Marvel-filmerna som jag har gått igenom. Den hade ju dock sina problem, främst med “dom onda” karaktärerna. Det är samma sak här. Filmen lyckas inte med dom andra grejerna som dom gjorde så bra i första filmen. Den känns väldigt… Average.

3/5

 

 

 

 

 

 

 

Thor (2011)
Detta var en av dom filmerna som jag knappt hade något som helst intresse för. Främst på grund av att Thor inte är en karaktär som kändes allt för intressant. Men jag tycker ändå filmen lyckas rätt bra. Mycket pågrund av att den är inte som dom andra filmerna i Marvel. Den lutar nästan mer åt Game of Thrones hållet än något annat. Men den har samma problem som i princip alla superhjältefilmer, en svag tredje akt.

3,5/5

 

 

 

 

 

 

Captain America: The First Avenger (2011)
Detta var då motsatsen till Thor. Captain America trodde jag innan jag drog igång filmen skulle vara den mest intressanta. Storyn lät intressant. Samma sak med karaktären. Men damn, vilken besvikelse. Det är som att dom vevar ut varje superhjältekliché rakt igenom hela filmen. Hade förväntat mig så mycket mer av Captain America. Näst sämsta filmen i Marvel-serien, just före The Incredible Hulk.

2/5

 

 

 

 

 

 

The Avengers (2012)
Min favorit.
Dom lyckas verkligen få ihop alla dessa karaktärer och få ihop det i en solid story rakt igenom. Som väntat så hade dom en svag tredje akt men, i den här filmen, så spelar det nästan ingen roll då dom två första akterna var så bra. Jag gillar hur dom lyckas balansera alla “fighter” mellan karaktärerna på ett vettigt sätt. Loki är en mycket bra villain. The Avengers petar ner Iron Man som #1.

4/5

The most fucked up love story (The Bad Batch)

Snacket om kvinnliga regissörer och filmer som är ledda av kvinnor är ju något som har varit populärt ett tag nu i Hollywood. Speciellt nu när Patty Jenkins och Gal Gadot har lyckats sätta ihop en mycket bra superhjältefilm i Wonder Woman. The Bad Batch är regisserad av Ana Lily Amirpour (A Girl Walks Home Alone at Night) och har den rätt så nya skådespelaren med det sköna namnet Suki Waterhouse (Pride and Prejudice and Zombies) i huvudrollen. Två filmer som har kvinnor i leadsen, två filmer på helt olika sidor när det kommer till budgeten. Wonder Woman hade runt 149 miljoner dollar medans The Bad Batch hade 6 miljoner dollar.

Visar ju att kvalitén finns där när kvinnorna väl får chansen att regissera filmer. Nåväl, det är rätt sällan man ramlar över en film som känns unik. En film som inte håller sig inom linjerna. Jag menar, filmens huvudkaraktär säger nog inte ett ord i dom första 20 minuterna av filmen. Istället för att låta karaktärerna berätta backstory och hur världen funkar så väljer dom att visa oss istället. “Show don’t tell” som dom brukar säga.

Filmen öppnar med att Arlen (Suki Waterhouse) går igenom en kontroll med poliserna för att släppas ut i öknen. Istället för att ha fångar i fängelset så har dom valt att bygga upp en zon där dessa personer får hålla till. Med en hamburgare, en dunk med vatten och sin väska så lämnas hon mitt ute i öknen. Efter det tar storyn fart och hon hamnar i en hel del udda situationer.

Musiken tillsammans med fotot är mycket bra rakt igenom hela filmen. Trots att musiken kanske inte “passar in” i den här typen av filmer så är det ändå något som gör att det funkar. Skådespelarinsatserna är solida vilket man kanske kan räkna med. Speciellt när dom har skådespelare som Keanu Reeves och Jim Carrey i två mindre roller.

Detta är ju dock en rätt udda film som kanske inte går hem hos alla. Jag menar, Keanu Reeves Karaktär heter The Dream. Jason Momoas karaktär heter Miami Man. Bara det säger ju en del hur udda den är. Tempot är ibland rätt segt men det funkar rätt så bra med storyn dom berättar. Det var verkligen ett tag där man inte hade någon aning om vars dom skulle ta storyn vilket jag verkligen uppskattar.

Vill ni ha en film som utmanar och försöker sig på att vara lite mer kreativ så rekommenderar jag verkligen The Bad Batch. Arlen är en riktigt jävla badass också vilket alltid är trevligt. Karaktärerna är udda men dom funkar väldigt bra. Mycket bra.

4/5

Bloodline

Säsong ett av Bloodline rankar jag som en av dom bästa. Trots att det är en slowburn så lyckas dom verkligen att hålla mitt intresse genom att berätta storyn på ett väldigt trevligt sätt. Det är få serier som lyckas med att berätta en story på ett rätt segt vis men ändå hålla det intressant, Better Call Saul är en av dom serierna. Jag var dock lite tveksam efter finalen av första säsongen. Efter en sån högklassig säsong så brukar man väl ändå vilja ha fler säsonger? Men det skulle bli väldigt klurigt att nå samma kvalité som tidigare. Säsong två rullade på och var helt okej rakt igenom.

Det är dock tydligt att dom inte lyckades nå samma kvalité som första säsongen under den tredje säsongen. Storyn är fortsatt rätt seg men nu har dom inte det intressanta att luta sig tillbaka på. Det var flera gånger där jag satt och var lite smått uttråkad.

Innan jag valde att dra igång den tredje säsongen så hade jag hört en hel del om avslutningen av serien. Inte någon spoiler men mer av betygen som har delats ut till främst avsnitt 9 och 10 där serien verkligen dalade i kvalité. Jag kan förstå varför främst det nionde avsnittet fick det betyget det fick. Dom ger sig på någoting helt nytt som dom inte har gjort tidigare, vilket dom ska ha respekt för, men det funkar inte riktigt. Främst på grund av att avsnittet känns helt felplacerat. Det hade nog funkat mycket bättre om dom hade valt att spela det avsnittet i mitten av säsongen istället för mot slutet. Finalen var inte heller någon höjdare. Det är lite tråkigt att dom inte lyckades hitta tillbaka till magin från första säsongen.

Rayburn familjen är ju dock klockrena rakt igenom. Detta är ett gäng karaktärer som är långt ifrån perfekta och dom berättar verkligen varför dessa personer är som dom är. Men ett gäng välskrivna karaktärer räcker inte riktigt för att höja den här säsongen.

Det hade nog nästan varit bättre om säsongen var kortare än 10 avsnitt. Det är runt avsnitt 7 där dom verkligen börjar svamla en del. Detta är ju ett familjedrama men runt dom avsnitten så blev det alldeles för melodramatiskt och over the top att man tappade intresset. Överlag så är säsong ett verkligen toppkvalité. Det är dock lite synd att varken andra eller tredje säsongen kunde följa upp med samma kvalité.

13 Reasons Why

Jahapp.
13 Reasons Why är totalt mörker rakt igenom. Dom tar upp massvis med olika grejer runt dessa ungdomar som verkligen kan vara tuffa att följa med. Det är inte bara hela mainstoryn med Hannah Baker och det, utan dom ger sig in på massor av andra problem som finns och dom gör det utmärkt. Det blir inte distraherande från mainstoryn vilket verkligen är klockrent.

Något som verkligen är imponerande är hur många skickliga skådespelare dom har fått ihop. Allt som oftast så brukar det finnas en svag länk, någon som inte riktigt lyckas hålla samma nivå som alla andra, men här finns det ingen som gör det. Alla är väldigt bra rakt igenom. Dylan Minnette spelar en av huvudkaraktärerna som är lite som “publiken”. Han får reda på ny information samtidigt som vi gör det vilket är trevligt.

Men om vi ska snacka om insatser så är det Kate Walsh som verkligen imponerar mest. Då dom berättar storyn genom dom inspelade banden så blandar dom in flashbacks där. Kate Walsh får då nästan spela helt olika karaktärer och gör det utmärkt. Det går knappt att känna igenom dom två “personerna” trots att det är samma karaktär.

Dom har ju flera unga och rätt okända skådespelare som verkligen visar att dom har kvalitén. Det var ju egentligen bara Dylan Minnette och Kate Walsh jag hade hört talas om innan jag drog igång den här serien. Så imponerad.

Det är många som har snackat om att serien är viktig då den får folket att snacka om alla grejer dom väljer att plocka upp i storyn. Den har ju blivit både kritiserad och hyllad på grund av det. Men dom har fått folk att snacka om alla problemen som dom tar upp vilket utan tvekan lär vara en framgång för skaparna av serien.

Trots att den är så jävla mörk så rekommenderar jag den ändå. Främst på grund av alla fina skådespelarinsatser. Då det verkligen är sällan man hittar en TV-serie som lyckas få ihop så många okända skådespelare utan att någon inte håller samma kvalité som alla andra. Mycket bra.

S01E01: Billions

Billions är ju en show man har hört en hel del om men trots det så är det inget som har lockat allt för mycket. Främst på grund av att den verkade vara lite som advokatserien, Suits, som jag inte är något större fan av. Av någon anledning så gillar jag inte Damian Lewis som spelar huvudrollen i serien.

Men trots det så valde jag ändå att ge serien en chans. Dom lyckas verkligen sätta ihop en rätt intressant grundstory redan i första avsnittet. Rikemannen mot USA, lite så.

Trots att dialogerna blir lite “showiga” ibland så tycker jag det funkar mycket bra. Det jag verkligen tycker om är att dom inte väljer att förklara alla ordspråk och allt sånt dom använder när dom snackar om att investera. Man sitter där som ett frågetecken och jag tycker faktiskt om det. Det gör så att vi måste verkligen notera alla smågrejer istället för att få allting så rakt på sak.

Karaktärerna är verkligen intressanta. Damian Lewis är the main man i en investeringsfirma och har satt ihop ett team med proffs inom samma branch. Hans “motståndare” är Paul Gimatti, som förövrig ger den bästa insatsen, som är högsta hönset inom USA när det kommer till lagen i New York. Dom sätter upp en rätt intressant duell mellan varandra redan i första avsnittet.

Om vi ska snacka om en favoritkaraktär redan nu så måste det ändå vara Maggie Stiff som spelar Wendy Rhoades. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så intressant med henne, men det bara är så. Sen har vi ju även lite Sverige med där Malin Åkerman spelar Damian Lewis fru. Hon är väl lite sisådär, kan inte riktigt placera henne.

Överlag så var detta en väldigt bra start på serien, trots att dialogerna blir lite over the top ibland. Det finns dock verkligen kvalité här.

Sammanfattning:
+ Karaktärerna
+ Skådespelarinsatserna
– Lite over the top ibland

S01E01: 13 Reasons Why

Det är verkligen sällan jag fastnar för en serie redan efter första avsnittet. Men 13 Reasons Why lyckades verkligen med det. Det var dock lite tveksamt till om jag ville dra igång serien då den verkade vara alldeles för mycket “teendrama” för att hålla det intressant. Men efter alla hyllningar så vek jag in och wow, det var verkligen speciellt.

Dom har verkligen lagt grunden för något speciellt här. Jag fick lite The Leftovers vibbar av deras foto då dom är väldigt stilrena tillsammans med den lite mörka tonen över allting. Mycket bra.

Skådespelarinsatserna tillsammans med dialogerna funkar verkligen utmärkt. Det är inte en enda svag insats i hela avsnittet vilket är imponerande. Dom har ju dock satt upp en story som är så jävla mörk, så detta lär ju inte vara en serie för alla. Men den är verkligen så välgjord.

Sammanfattning
+ Dialogerna
+ Skådespelarna
+ Storyn
+ Fotot

S01E01: Skam

Denna succéserie alltså. När det kommer till mainstream film och TV så brukar jag allt som oftast tycka om det. Men det är verkligen sällan jag ens ger en chans till något som har så mycket emot sig som Skam. För det första så är jag inget större fan av teendrama. Mest på grund av att det kan bli väldigt löjligt. Det andra är att jag gillar filmer och serier med någon intressant story, vilket Skam inte riktigt har. Det är mer fokuserat på karaktärerna.

Så redan innan jag hade startat upp det första avsnittet så stod serien redan i en uppförsbacke. När sen dom två huvudkaraktärerna hade hånglat typ nio gånger i första halvan av avsnittet så kände jag att, fan detta kanske inte är något för mig ändå. Men i den andra halvan så visade dom glimtar om att det fanns kvalité här. Dom valde att gå ifrån öppningen och låta karaktärerna prata med varandra istället. Det är verkligen där dom fick visa att både manuset och skådespelarna har kvalité.

Men det är rätt tydligt varför så många tycker om serien. Den är väldigt grundad med sina karaktärer och hur dom väljer att berätta storyn. Trots att den här typen av serier inte är något för mig så var jag ändå oväntat intresserad. Är den lika dålig som jag hade förväntat mig? Nej, verkligen inte.

Sammanfattning;
+ Skådespelarna
+ Manuset
– Första halvan av avsnittet

S03E01: The Leftovers

The Leftovers är min absoluta favoritserie. Den har i princip allting jag vill ha i en TV-show. Den har en story som funkar utmärk och som har lite mystik runtom sig. Den har ett manus med dialoger som känns äkta rakt igenom. Det finns inte en skådespelare i hela serien som ger en svag insats. Fotot är även det utmärkt. Nästan varje gång någon frågar om en serie som dom borde gå igenom så tipsar jag om The Leftovers.

Jag tror dock att detta är en serie som inte riktigt går hem hos alla. En del av det tror jag lutar åt att folk går in med förväntningar om att få svar. Detta är inte en sån show. Lite som sången i introt för andra säsongen, “Let the mystery be”.

Så hur bra var första avsnittet av säsongen?
Mycket bra. Öppningen är verkligen en showcase om hur man berättar en kort historia genom musik. Verkligen mästerligt ihopsatt. Avsnittet utspelar sig tre år efter andra säsongens final så det har hänt en hel del grejer under den tiden. Justin Theroux har även odlat sig ett skägg av världsklass. Dom valde även att ta en väg med storyn som jag inte hade väntat mig vilket är kul.

Folk snackar ju en hel del om att kvinnor inte riktigt får chansen att regissera film och TV. Mimi Leder har dock hand om det här avsnittet och visar vilken kvalité hon besitter. Hon har även regisserat “Crazy Whitefella Thinking”, det tredje avsnittet, som jag håller som en av dom bästa avsnitten jag har gått igenom i en TV-serie. Mästerligt ihopsatt. Kul att hon har lyckats leverera så bra.

Sammanfattning:
+ Fotot
+ Manuset
+ Öppningen
+ Storyn
+ Musiken